mamapapa

På sandstranden vid säveån där vi bor!



Min fina Martina!




En bild på mig , en tidig morgon uppe på ett berg i Afrika.

Kom nyss hem från Ikea. Vi var där för att hitta grejer till Martinas lilla pysselrum.
Det gick jättebra, vi hittade massor med saker som kommer bli jättebra! :)
Kommer lite före och efter bilder så småningom när rummet är klart.

Däremot fick Ikeabesöket ett abrupt slut då Emma i matkön säger att hon blöder och måste gå på toaletten.
Det blev ingen mat där. När hon kom tillbaka från damrummet hade hon blött genom byxorna, så vi snabbade oss att betala våra grejor för att köra hem. Men vi fick lite mat i oss i alla fall då vi körde förbi McDonalds på vägen.

Både jag och älsklingen blir ju såklart oroliga. För mindre än en vecka sedan va vi på Gyn akuten för blödningar senast... Börjar bli jobbigt på riktigt nu. Med tanke på att det är blod i ganska stora mängder också.

Det är inte alls kul det här... Nu när Emma faktiskt börjar må lite bättre, bli av med illamåendet och tröttheten (på väg i alla fall) så börjar hon blöda stup i kvarten istället. Jag vill kunna njuta av graviditeten. Jag vill kunna njuta av gåvan vi har fått i form av Livet med stort L. Jag vill kunna se Emma med ett leende på läpparna och en entusiasm i allt det här. Jag vill att hon ska må bra och känna att hon kan vara glad över att ha en liten kid inuti sig.

Varför ska det vara så svårt? Varför kan vi inte få ta vara på allt och gå med glädje istället för oro? Jag önskar och ber att allt ska gå bra och att vi tillslut ska få glädjas över den här lyckan. Det är ju trots allt något utav det största man kan vara med om...

DAD              

Det är ganska lustigt hur saker o ting ter sig. Idag har jag och älsklingen suttit fast framför tv:n. Vi har kollat på idol och just nu sitter vi o kollar Sex and the city- filmen.

Om någon hade frågat mig för något år sedan att jag när jag är 21 skulle sitta med min gravida sambo, som för övrigt är 26 och har en 6-årig dotter, framför idol och Sex and the city på tv så hade jag bara skrattat.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna säga det, men jag njuter av att kolla idol och en fantastiskt dålig tjejfilm. Jag skäms inte för det, för sällskapet gör allt. Spelar ingen roll vad som är på tv så länge jag har Emma vid min sida. Trots att Emma mår skit och inte alltid är på topphumör, så spelar det ingen roll, för jag njuter av varje stund ändå.

Så härligt att kunna sitta här med sitt livs kärlek och bara vara :)

Take care now, bye bye then!

DAD

PS. Efter en god kebabrulle från ibbes, lite pillirövenbågar och några glas fanta kommer natten smyga på ganska gott snart. DS

Längtar så till julen, och dess höga mysfaktor.

Har tjuvstartat lite här i kväll, äter just nu risgrynsgröt med kanel,socker och mjölk.


Sedan gjorde jag ett litet test.

Efter dagens middag så bakade jag en kladdkaka.
Jag hade tyvärr inte så mycket kakao så jag tog lite nutella jag hade i en burk och förhöjde choklad smaken med.

Och nu kommer vi till det som jag e mest nyfiken på....
Jag kryddade det hela med kanel, så det blev en kladdkaka med smak av kanel :)
Också lite tjuvstart av julen.

Än så länge har jag bara provsmakat med hjälp av en liten knivspets när jag kollade om kakan va klar, och hitills smakar den bra.

Jag kan tänka mig lite vispadgrädde med en skvätt cointreau i på toppen.

mmmmmmmumma.

Jag är fortfarande heltids sjukskriven, och jag har lite ångest om hur jag kommer klara torsdagen då  min halvtids sjukskrivning börjar.

Jag mår forfarande fruktansvärt dåligt.

I natt va nog den värsta natten sen Martina var bebis.
Sov nästan ingenting, plus att när jag väl börjat falla i sömn så kommer det en lastbil och ställer sig utanför och skall lämna och hämta släp kl 01.00 en lördags natt.... Alla är inte på krogen!!!!!
Ååååå va det lät, jag mådde illa å ville bara sova.
Va uppe å sprang i köket, drack nyponsoppa ,drack vatten.....
Tillslut somnade jag och det kändes som om att jag vaknade direkt igen av att det va morgon och Martina ville gå upp.

Det sköna är att hon e "stora" tjejen nu :) så jag kan gå upp med henne och i någon sorts halsovande dvala göra iordning 2 smörgåsar och sätta på barnprogram.
Går och lägger mig igen för att vakna 30 min senare och är kissenödig, glömde typiskt nog att kissa när jag ändå va uppe med Martina!!!!

Men någonstans där emellan så glädjs jag ändå över att jag e gravid, även om stunderna är få tyvärr.

På kvällarna efter en hel dags ätande så poppar magen ut... :)
Då myser man lite av tanken att det finns något där.

Vi har fått tid för rutin ultraljudet, 14 december blev det :)
Nu har vi inget besök på MVC förrän efter det, och då kommer vi börja lyssna på hjärtljudet :)

Jo vi har ett besök tidigare och det är till läkaren på ett vul , för att kolla så att den tomma hinnsäcken har försvunnit och så att allt ser bra ut :)
Det är den 4november, och då kommer bebis vara så stor så att man ser en riktig kropp som rör på sig med armar och ben :)

Då kommer det kännas i hela kroppen av lycka!

Jag har fortfarande inte greppat att jag faktiskt ska bli farsa...
Det känns fortfarande så overkligt, så långt bort...
När kommer man att förstå?
När kommer det gå upp för mig att jag faktiskt ska ha ett barn?

Jag HOPPAS att de kommer så snart som möjligt. Jag försöker engagera mig i allt så gott det går och jag vill vara med om allt från början. Det är ändå så svårt att banka in det i min hjärna att det ligger ett liv i min älsklings mage.

Tiden går otroligt snabbt just nu. På jobbet har man bytt avdelning, så tiden bara flyger iväg på dagarna. Det känns som om det va igår jag stod i köket, kollade på plusset och ropade på min älskling för att kolla om det verkligen stämde. Jag minns att jag kollade fram och tillbaka mellan testet och instruktionerna säkert 10-12 gånger innan jag fattade att det va sant. Så oväntat, men ändå så väntat. Den känslan jag kände under de minuterna det gick upp för mig är obeskrivlig. Det va en blandning mellan lycka, glädje och chock. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag stod bara där o log :)

Nu, en månad senare sitter jag fortfarande med samma känsla. Den här goa blandningen mellan lycka, glädje och chock. Chocken kommer nog inte släppa på ett bra tag. Åtminstone inte förrän jag faktiskt förstår att Emma min älskling bär på mitt barn :)

Trots att det är ganska jobbigt just nu med tanke på Emmas illamående och trötthet, kan jag inte låta bli att njuta av allt. Jag tror faktiskt att bortom alla hormoner, allt illamående, all trötthet och alla humörsvängningar att Emma också njuter av stunden... Litegrand i alla fall? :)

Bless you!!
emilio