mamapapa

Jag har fortfarande inte greppat att jag faktiskt ska bli farsa...
Det känns fortfarande så overkligt, så långt bort...
När kommer man att förstå?
När kommer det gå upp för mig att jag faktiskt ska ha ett barn?

Jag HOPPAS att de kommer så snart som möjligt. Jag försöker engagera mig i allt så gott det går och jag vill vara med om allt från början. Det är ändå så svårt att banka in det i min hjärna att det ligger ett liv i min älsklings mage.

Tiden går otroligt snabbt just nu. På jobbet har man bytt avdelning, så tiden bara flyger iväg på dagarna. Det känns som om det va igår jag stod i köket, kollade på plusset och ropade på min älskling för att kolla om det verkligen stämde. Jag minns att jag kollade fram och tillbaka mellan testet och instruktionerna säkert 10-12 gånger innan jag fattade att det va sant. Så oväntat, men ändå så väntat. Den känslan jag kände under de minuterna det gick upp för mig är obeskrivlig. Det va en blandning mellan lycka, glädje och chock. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag stod bara där o log :)

Nu, en månad senare sitter jag fortfarande med samma känsla. Den här goa blandningen mellan lycka, glädje och chock. Chocken kommer nog inte släppa på ett bra tag. Åtminstone inte förrän jag faktiskt förstår att Emma min älskling bär på mitt barn :)

Trots att det är ganska jobbigt just nu med tanke på Emmas illamående och trötthet, kan jag inte låta bli att njuta av allt. Jag tror faktiskt att bortom alla hormoner, allt illamående, all trötthet och alla humörsvängningar att Emma också njuter av stunden... Litegrand i alla fall? :)

Bless you!!
emilio