...
Emil här... Känner att jag behöver skriva av mig lite.
Kom precis hem från kyrkan efter konfaledarmöte slash inskrivning.
Mötet blev lite längre än väntat pga vissa planeringsbitar som inte blev klara i tid. Detta gjorde att jag blev ca 1 timme sen hem. Vad jag inte visste var att älsklingen min hade dukat fram hennes speciella kladdkaka (läs nedan) och gjort fint...
Jag möttes av irritation och besvikna, buttra blickar. Med all rätt, för jag hade inte hört av mig.
Jag försöker säga förlåt, men även där möts jag av en axelryckning och en nonchalant min.
Efter att innan varit på väldigt bra humör och haft en längtan efter att få komma hem o smaka min kärastes goda kladdkaka, blir jag istället lite sne, och får ur mig så dumma ord som "Jag är inte sugen längre, för att du är så gnällig". Dumma ord ger dumma följder. Helt förståeligt blir Emma sur och får ett mindre utbrott med all rätt.
Nu sitter jag här för att inse vad som hänt och kanske, kanske kan bli sams med min älskling innan det är läggdags.
Att jag aldrig lär mig...
Jag vet ju att Emma mår väldigt dåligt, och att jag måste göra mitt yttersta för att göra henne nöjd.
Jag vet ju att hon kan vara irriterad på småsaker som annars inte är så farliga.
Varför kan jag inte bara inse att det bara blir värre om jag själv blir irriterad?
Varför kan jag inte bara släppa det och vara glad ändå?
Jag vet inte vad Emma går igenom, men jag vet att hon har det otroligt jobbigt. Jag vill självklart vara det bästa stödet som går, men jag lyckas inte. Jag vill så mycket mer än jag gör. Jag måste sparka mig själv i baken och ta tag i saker o ting. Jag måste se till att hjälpa till mycket mer och framförallt vara mer tacksam. Jag måste slappna av och ta allt för vad det är just nu.
Emma jag älskar dig och vill allt det bästa för dig! Förlåt för att jag är dum i huvudet.
Väligne er alla.
Emilio
Kom precis hem från kyrkan efter konfaledarmöte slash inskrivning.
Mötet blev lite längre än väntat pga vissa planeringsbitar som inte blev klara i tid. Detta gjorde att jag blev ca 1 timme sen hem. Vad jag inte visste var att älsklingen min hade dukat fram hennes speciella kladdkaka (läs nedan) och gjort fint...
Jag möttes av irritation och besvikna, buttra blickar. Med all rätt, för jag hade inte hört av mig.
Jag försöker säga förlåt, men även där möts jag av en axelryckning och en nonchalant min.
Efter att innan varit på väldigt bra humör och haft en längtan efter att få komma hem o smaka min kärastes goda kladdkaka, blir jag istället lite sne, och får ur mig så dumma ord som "Jag är inte sugen längre, för att du är så gnällig". Dumma ord ger dumma följder. Helt förståeligt blir Emma sur och får ett mindre utbrott med all rätt.
Nu sitter jag här för att inse vad som hänt och kanske, kanske kan bli sams med min älskling innan det är läggdags.
Att jag aldrig lär mig...
Jag vet ju att Emma mår väldigt dåligt, och att jag måste göra mitt yttersta för att göra henne nöjd.
Jag vet ju att hon kan vara irriterad på småsaker som annars inte är så farliga.
Varför kan jag inte bara inse att det bara blir värre om jag själv blir irriterad?
Varför kan jag inte bara släppa det och vara glad ändå?
Jag vet inte vad Emma går igenom, men jag vet att hon har det otroligt jobbigt. Jag vill självklart vara det bästa stödet som går, men jag lyckas inte. Jag vill så mycket mer än jag gör. Jag måste sparka mig själv i baken och ta tag i saker o ting. Jag måste se till att hjälpa till mycket mer och framförallt vara mer tacksam. Jag måste slappna av och ta allt för vad det är just nu.
Emma jag älskar dig och vill allt det bästa för dig! Förlåt för att jag är dum i huvudet.
Väligne er alla.
Emilio
Kommentarer
Trackback
