Berätta för folk...
Det kändes stort, nervöst och överväldigande att berätta för sina föräldrar och syskon att man är med barn som en 21åring och yngst i familjen...
Reaktionen va ungefär vad jag hade väntat mig; chockartad.
Tror dock fortfarande min mor är i chock.
Det sades inte så mycket, men jag vet att alla blev jätteglada.
Allt känns så svårt att ta på. Det känns overkligt...
Tänk när den lilla krabaten kryper upp i knät på mig och säger "Jag älskar dig pappa"
Jag får rysningar och blir riktigt rörd av tanken.
Det är sjukt alltihop, sjukt..
Att berätta för folk känns som en del i att försöka greppa det själv. När man ser hur folk reagerar förstår man att det är på riktigt.
Det innebär inte bara glädje och kärlek utan också ansvar och tålamod. Det kommer bli tufft, jobbigt och ibland för jävligt, men det kommer vara värt allt när jag får se underverket i ögonen och inse att jag är pappa...
Ta hand om er alla. Bless you all.
Pappan till Barney
